Livsmening

Självförverkligande. Ett begrepp man sällan hör men som ändock är av otrolig betydelse. 

Varför leva om man inte vill skapa någonting? Varför andas om varje andetag bara för en närmare döden och inte sin livsmening?

Varesig man är religiös eller inte tror jag att man har ett inre kall. Jag kanske inte alltid har varit medveten om mitt, men jag har alltid känt det. Jag minns att jag visste när jag var liten att jag skulle uträtta någonting stort. Det var en sjävklarhet. Vägen dit var förvisso höljd i dunkel men jag vägrade ge upp och jag vägrade nöja mig förrän jag hittat det. 

Känslan när jag fann min mening var obeskrivlig. Jag kan fortfarande inte förklara den. Jag visste bara. Det var i det närmaste en religiös upplevelse. Att jag sedan dess även har spenderat i stort sett varje dag med att ägna mig åt denna dröm är beviset för mig att jag har hittat rätt. Visst, det har funnits tillfällen när man har letts in på fel väg eller tvivlat men jag har alltid vänt tillbaka, tillbaka till känslan, tillbaka till min livsmening.

Jag tror inte på att leva för levandets skull. Människor som inte ser det själviska i att leva enbart för att uppfylla kortsiktiga begär har jag ingenting gemensamt med.  Vi har alla en mening och varesig den är religiöst rotad eller inte finns den där. Kalla det vad du vill. Du är inte enbart en slumpmässigt sammansatt varelse av kött och blod. Du är naturens ultimata skapelse och du är gjord för att lämna världen bättre än du fann den.